gulligull

Ibland funderar jag verkligen över om jag har valt rätt program, om yrket jag utbildar mig till kommer att passa mig. Missförstå mig rätt, jag brinner verkligen för uppdraget. Att gå till en arbetsplats som ger så mycket på alla sätt och som utvecklar mig som person kan inte jämföras med något annat, det är ju trots allt där vi ska tillbringa mest tid. Känslan av att veta att jag som förskollärare kan förändra för framtiden tilltalar mig väldigt mycket då genus och makt är viktigare än vad folk tror. Var någonstans kan man vara en bra förebild som påverkar barnen om inte i förskolan?

Men det finns en kontrast, en stor sådan. Vi hör ljuva stämmor från lärare på universitetet som berättar om läroplanen som ska vara vår bibel (BIG haleluja att den finns! På riktigt alltså). Vi vet att förskolan är barns första skola och vi lägger grunden för deras livslånga lärande. Vi har fått lära oss hur vi ska agera professionellt. Vi känner oss viktiga, säkra på vårt uppdrag och vad vi egentligen gör på förskolan. Denna bild får mig att drömma mig bort, jag ser hopp men verkligheten är en annan.

Dagis hit och dit. Lämna och hämta. Har kan kissat och bajsat idag? Åt hon vid frukosten? Vadå klänning ni får inte göra min son till en bög! Barnpassning. Uni/högskola… vadå till dagisfröken? MY GAAADH!

Skulle kunna fortsätta i evigheter. Vi respekterar föräldrarna och deras önskemål men de och delar av samhället respekterar inte oss förskollärare och vår yrkesroll. Hur länge ska vi behöva försvara oss? Hur länge ska vi behöva berätta för folk att dagis är ett förlegat begrepp för daghem (=barnpassning) som fanns förr i tiden. Hur svårt kan det vara?

Om jag blev statsminister skulle jag införa ett dagis. Där skulle alla lata (du sa det) föräldrar lämna sina barn när dem behövde barnpassning och sedan fördriva tiden på stan (what so ever). Ett dagis för dem som vill ha det gulligull och två valmöjligheter, antingen rosa eller blått.

Sedan skulle förskolan finnas för alla icke konservativa i samhället som var medvetna och allmänbildade och kände till Lpfö mer än väl. Där barnen var i centrum och där förskollärarna blev respekterade för sin yrkesroll…

och om det inte passade skulle jag nog ge rådet att skaffa en nanny (vill du ha ett nummer?).

Ja frågan är ju hur länge vi ska orka? Hur länge ska jag orka . . ?