Jag har lite dåligt samvete för att jag sitter här vid datorn i stället för att vara ute i det fina vädret. Det får bli ett senare projekt för dagen.
Veckan har varit bra, vi har nu kommit in i bollsportsperioden (I like). En sak har jag funderat på kring det, och i vissa andra idrottsgrenar som vi har haft. Vissa är helt "nya" på området, de har alltså inte rört en boll sen de var 9 år som en i klassen berättade. Hur kan det vara möjligt? För mig är det helt obegripligt... men så hade jag en skitbra idrottslärare i 9 år. Vi lärde oss allt! Alla kämpade och gick in för det (vi hade inga blondiner i klassen med "aj-jag-bröt-min-nagel-attityd"). Sedan har idrotten alltid varit en del av mitt liv, det började nog redan innan jag lärde mig simma. Det är rätt kul när man tänker tillbaka på den tiden och ser på alla kort när man var liten där man utövade alla möjliga sorters sporter.
Jag var inte många år när jag kom hem från ett aikido-pass och skulle visa ett bra grepp på syrran som jag hade lärt mig. På ett kick slängde jag ner henne på köksgolvet där hon låg och lipade i någon timma. Hon blev nog mest chockad att jag som var så liten kunde slänga ner henne sådär lätt.
För att knyta ihop säcken så vill jag verkligen lyfta hur viktig idrotten har varit i mitt liv, både fysiskt och psykiskt. Ida och jag pratade om det för någon dag sen... hur hade våra liv sett ut om vi inte hade varit så aktiva inom handbollen under alla år (8 år för mig)? Hade man blivit en av de där tattarungarna? (de med dåligt självförtroende som rökte eller som blev på smällen i tidig ålder). Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut. Men jag är så glad att jag hade handbollen. Hade man inte själv träningar eller matcher så hängde man i P-hallen och spanade in alla snygga herrlagsspelare. Eller så satt man i sekretariatet eller i speakerbåset och spelade musik efter varje mål. För att inte glömma alla kupper man åkte på. Man tillhörde något, man var någon... Om jag får barn en gång i tiden ska jag tvinga in dem i idrottsvärlden, då slipper man nog mycket bekymmer som förälder.
Kräftskiva ikväll, hatten på!
Veckan har varit bra, vi har nu kommit in i bollsportsperioden (I like). En sak har jag funderat på kring det, och i vissa andra idrottsgrenar som vi har haft. Vissa är helt "nya" på området, de har alltså inte rört en boll sen de var 9 år som en i klassen berättade. Hur kan det vara möjligt? För mig är det helt obegripligt... men så hade jag en skitbra idrottslärare i 9 år. Vi lärde oss allt! Alla kämpade och gick in för det (vi hade inga blondiner i klassen med "aj-jag-bröt-min-nagel-attityd"). Sedan har idrotten alltid varit en del av mitt liv, det började nog redan innan jag lärde mig simma. Det är rätt kul när man tänker tillbaka på den tiden och ser på alla kort när man var liten där man utövade alla möjliga sorters sporter.
Jag var inte många år när jag kom hem från ett aikido-pass och skulle visa ett bra grepp på syrran som jag hade lärt mig. På ett kick slängde jag ner henne på köksgolvet där hon låg och lipade i någon timma. Hon blev nog mest chockad att jag som var så liten kunde slänga ner henne sådär lätt.
För att knyta ihop säcken så vill jag verkligen lyfta hur viktig idrotten har varit i mitt liv, både fysiskt och psykiskt. Ida och jag pratade om det för någon dag sen... hur hade våra liv sett ut om vi inte hade varit så aktiva inom handbollen under alla år (8 år för mig)? Hade man blivit en av de där tattarungarna? (de med dåligt självförtroende som rökte eller som blev på smällen i tidig ålder). Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut. Men jag är så glad att jag hade handbollen. Hade man inte själv träningar eller matcher så hängde man i P-hallen och spanade in alla snygga herrlagsspelare. Eller så satt man i sekretariatet eller i speakerbåset och spelade musik efter varje mål. För att inte glömma alla kupper man åkte på. Man tillhörde något, man var någon... Om jag får barn en gång i tiden ska jag tvinga in dem i idrottsvärlden, då slipper man nog mycket bekymmer som förälder.
Kräftskiva ikväll, hatten på!
2 kommentarer:
"aj jag bröt min nagel attityd" mohahha! slutade du bara två år innan jag la av? Jag vill få mina år till 10 nämligen. men jo, de kan nog stämma! Du åt ju bara korv på alla kupper vi va på :P
Hihi var glad att vi slapp "såna" :) Ja men det stämmer nog jag slutade andra året på gymnasiet när jag blev tillsammans med marcuso och du var ju kvar ett tag efter det. Japp och råa var dem också haha..
Skicka en kommentar