Ibland när jag går till skolan eller är på väg hem möter jag en smal och liten kille som precis som jag studerar på LTU. Det som skiljer oss åt är att han saknar en arm. Varje gång jag möter honom eller går förbi blir jag så ledsen inombords. Han går där med en likdadan universitetpåse som jag men även en tung ica-kasse med mat på samma arm. Han lutar sig väldigt mycket åt ena hållet för att hålla balansen och orka bära allt. Vad hemskt det är. Jag vet hur jävlig och lång regnbågsallén kan kännas när man går där med sina ica-kassar och det är -20 grader ute. Men jag slipper gå två gånger för jag har två armar att bära med. Den här killen ser kanske inte detta som ett problem utan mer som en positiv grej, att han får vara precis som alla andra. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om honom... det är så orättvist att alla männsikor inte har samma förutsättningar.
Mycket bättre hade det varit om de hade byggt ett ICA i gamla kårhuset.
Malin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
uuh syrran. vilken hemsk berättelse. Men du får tänka att han har säkert lärt sig leva med en arm och ser inte det som ett problem. Det är bara vi med 2 armar som tänker så. När man väl drabbas av hemskheter så anpassar vi oss så lätt! Så ryck upp dig nu å ha en otroligt härlig första advent! Om några veckor syns vi! SAKNAR DIG MASSOR!!
/love u PUSSSSSSSSSSSSSSSSSS
Skicka en kommentar