Ett hjärta kan gå itu...

Lundvistelsen var bra och innehöll faktiskt det mesta. Solning nere vid parken på dagarna och restaurangbesök på kvällarna. Vi besökte ett mysigt Indiskt ställe och en annan dag en Italiensk restaurang där vi provade på pizzor som var knådade med Italiensk anda, tyvärr var detta en stor besvikelse för både mig och Marcus.

"- tjejnamn på A"

Ett leende jag aldrig kommer att glömma.

Jag och Marcus visste att den dagen då vi skulle prata ut om vår framtid skulle komma. Så efter glädje och skratt kom alla tårarna när vi bestämde att vi ska gå skilda vägar. Ingen av oss vill ha ett distansförhållande på 130 mil, jag hade inte mått bra av det och inte han heller. Så mot oss själva var detta det bästa även att det är så djävulskt svårt att skiljas åt. Allt man har gjort tillsammans blir ett minne blott. Sorgens dag kan man verkligen kalla söndagen. Det var längesen jag grät så mycket och när jag kom fram till Nässjö efter ett soligt Lund så grät hela himlen för mig tror jag, såå det regnade. Hela familjen kom och hämtade mig och när vi kom hem ropade pappa "Malin, har du sett i tidningen? Jonas Lundén är med...". Då var det ett reportage om de farligaste och mest efterlysta människorna i Sverige. Och få se det där aset igen som blåste mig och krossade mina drömmar rev bara upp gamla jävliga sår igen. Hoppas han en dag åker fast. Men det tror jag inte eftersom han levde livet på Brasilien sist jag pratade med honom.

Men... efter regn kommer solsken som det så fint heter. I dag mår jag bra, jag har insett att detta är det bästa. På något konstigt sätt känner jag mig fri. Jag känner mig inte singel men jag känner mig fri. Och jag tror jag behöver detta big time. För när jag tänker igenom mina senaste (kärleks) år så har jag inte varit fri lång tid innan nästa projekt har påbörjats. Killar kommer och går men vännerna består, såå sant!

Nu ska jag ut och värma mig lite, fötterna är iskalla.
Kram på er!